Nyheter, Social innovation i fokus

I krock mellan olika forskningslogiker

Margareta Rämgård är sjuksköterska, barnmorska, doktor i kulturgeografi/hälsogeografi och lektor i vårdvetenskap vid Malmö universitet. Hon arbetar och forskar kring hur man integrerar sociala, existentiella och rumsliga aspekter på hälsa i vård och omsorg, hur man främjar hälsa i interaktiva forskningsprojekt och studerar professioners samverkan i olika vårdkontexter. Hon arbetar även nationellt samt internationellt för att utveckla metodologiska aspekter på deltagarbaserade metoder.

– Jag har arbetat länge i något sorts gränsland mellan samverkan och forskning, forskningen jag gör är väl inte direkt traditionell, dvs det man vanligtvis förknippar universitet med. I det jag gör finns det olika stråk, ren samverkan men också innovation och nya arbetssätt. Sedan är ju mitt specialintresse att utveckla metodologiska aspekter i form av deltagarbaserad forskning för att påvisa samhällseffekter (social impact), berättar Margareta Rämgård.

Hon har varit delaktig i att bygga upp ett internationellt nätverk, ICPHR, International Collaboration for Participatory Health Research som syftar till att stärka metoder och arbetssätt i deltagarbaserad forskning inom hälsa, folkhälsa och medicin. Ett trettiotal länder finns med i nätverket.

– Inom det medicinska paradigment har vi inte rent allmänt varit så duktiga på det här med att hitta kunskap från brukare, personal, partners, direkt i forskningen, utan vi är fortfarande väldigt traditionella. Men när man samlar kunskap från olika källor hittar man också nya saker, det blir mer innovativt så att säga. Det är viktigt att påpeka att delaktighet inte endast handlar om professioner och patienter utan att det också handlar om att ha med invånare/medborgare i samhället i processen.

Men varför involveras inte människor i processen?

– Man involverar ofta t ex patienter genom att exempelvis ha rådgivande grupper till olika projekt, men de involveras mer sällan i hela forskningsprocessen. Vi frågar inte vad som är problemet eller hur vi gemensamt ska lösa det. Det finns en hierarki kring vad kunskap är och vem som har tolkningsföreträde, jag tycker att man ska vara mer öppen. Man ska som forskare också berätta hur mycket människor involverats i processen, det står inte alltid angivet i artiklar och rapporter från olika projekt. Det är viktigt att också visa på upplevelsen av delaktighet, samverkan och möjligheterna att komma till tals under projektet.

Margareta Rämgård om social impact.
Margareta Rämgård, sjuksköterska, barnmorska, doktor i kulturgeografi/hälsogeografi och lektor i vårdvetenskap vid Malmö universitet.

 

Kan du ge exempel på vad du menar med social impact (samhällseffekter)?

– Vi jobbar utifrån en modell som har den här kunskapsbasen; att det finns många olika kunskapskällor, också bland vanliga medborgare. Då dessa får vara med i olika beslutsprocesser så innebär det också att de utvecklar mer egenmakt, börjar tro på sig själva, ger sin egen syn på vad de behöver och även deltar i att göra något åt detta. Det är t ex glasklart att det är medverkan av personer/boende från det området som vi jobbar i som ger resultat; de är med i styrelse, i arbetsgrupper, på alla nivåer.

Margareta tar exemplet kring att vi idag vet att det är viktigt för hälsan med fysisk aktivitet, för att beskriva den komplexitet som fodras i olika hälsoprojekt. Vi kan inte bara gå på deras känsla, dvs att människor upplever att de mår bättre, utan vi måste också kunna mäta fysisk hälsa, dvs se om det sker några förändringar i kroppen.

Då måste den traditionella naturvetenskapliga forskningen kopplas in och då blir det ofta en krock mellan två forskningslogiker. I Margaretas deltagarbaserade forskning är utgångspunkten att kunskapen kommer från ”bottom up”. I det andra perspektivet är det tvärtom, där är det ”experterna” som sätter agendan. Att hitta en modell som kombinerar dessa olika paradigm är den stora utmaningen.

Är det svårt att få gehör i forskningen kring detta?

Det beror ofta på öppenheten i forskargrupperna och hos enskilda personer, men jag tycker mig se en förändring. I forskning som berör hälsa jobbar man t ex med något som heter komplexa interventioner.

Det är när forskarna vill införa ett nytt moment eller pröva något och där finns deltagarbaserade moment som underlag för vilken sorts insats som ska göras. Arbetsterapeuter och sjuksköterskor har hållit på med detta rätt länge internationellt. Sedan beror det också på hur vi ser på det vi kallar för tvärvetenskap, vilket inom hälsovetenskaperna inbegriper att olika professioner ska mötas och samarbeta. Ett annat exempel är att Life science och social innovation skulle mycket väl kunna befrukta varandra mycket mer. När det gäller de här stora samhällsutmaningarna måste vi fundera i nya banor och det är en del i det arbete vi försöker göra. I vårt projekt försöker vi att arbeta med olika infallsvinklar på forskning och över ämnes- och samhällsgränser. Men den processrelaterade modellen är tidskrävande och komplicerad.

Projektet som Margareta Rämgård hänvisar till heter Hälsofrämjande innovation i samverkan och har som mål att förverkliga jämlik hälsa genom innovation, forskning och samverkan. Projektet drivs i samarbete mellan 14 olika aktörer och under ledning av Malmö universitet.

Arbetet sker i området Lindängen i Malmö.

I projektet, som har fått stöd av Vinnova, bygger man upp en samverkansstruktur som kan betraktas som en innovationsplattform för jämlik hälsa. Centralt i denna struktur är hälsofrämjarna, en ny sorts funktion där individer rekryteras som har kännedom om platsen men också med annan relevant kunskap, för att utgöra ett nav för hälsopromotion.

Det som kännetecknar arbetet i plattformen är att alla samhällssektorer är med, med ungefär lika stor tyngd och beslutanderätt. Arbetet sker i en urban stadsdel med sociala aktiviteter som finns på plats, exempelvis vårdcentral och inom projektet har det byggts upp ett ökat samarbete lokalt.

– Den sociala innovationen inom ramen för en utmaningsdriven samverkansplattform i det här fallet är hälsofrämjarna. De ska vara gränsgångare som jobbar över gränser och med alla aktörer. Och det är också en av utmaningarna. Vi kan inte ha personer anställda i luften, de måste tillhöra en organisation. Olika organisationer har olika sorters styrning, vissa är mer horisontella och fattar beslut snabbt. Andra är mer vertikala och det ska fattas beslut centralt, det tar tid. Ska de vara anställda hos en aktör, måste de förhålla sig till den strukturen vilket inte alltid harmoniserar med det här nya arbetssättet, berättar Margareta.

Men även i samverkan mellan sektorer måste vi erkänna och vara medvetna om kulturella olikheter. Tack vare att projektet är så lokalt förankrat så kan de få det att fungera.

– Man fixar saker om man känner varandra! Och då kan man frångå logiker och kultur på så vis. I grunden handlar det om att stärka medborgares inflytande över den plats där man bor. Att utforska, pröva och testa om det finns möjliga former för detta och om vi kan jobba horisontellt med många aktörer i samhällsplaneringen. Det handlar också om att vi måste tänka nytt och ändra våra organisationer så att de fungerar bättre gentemot samhällets innevånare.

Hur ser du på akademins roll i projektet?

– Vi kan som en fristående aktör på ett annat sätt än t ex det offentliga pröva oss fram. Vi är ingen myndighet i medborgarens ögon, skola och utbildning är något bra och fint. Vi närmar oss befolkningsgrupper som annars inte kommer i närheten av våra utbildningssystem. Så vi skapar både integration och ger en närhet till utbildning som är så viktigt. Så kan vi analysera och förklara det som sker och naturligtvis mäta hälsa och social impact, dvs vad som händer i samhället på grund av projektet, både lokalt och inom de medverkande organisationerna.

Vilka andra effekter kan ni se som kommit ur projektet?

– Vi ser ökad delaktighet, en ökad förståelse för utbildningssystemet, bättre integration, ökad förståelse för system och samhällsinformation, ett ökat välbefinnande och en betydligt ökad känsla av egenmakt. Vi ser hälsoeffekter i form av minskat blodtryck, viktminskning, färre smärttillstånd och bättre sömn.

Förhoppningen är att arbetssättet i projektet i Lindängen ska användas på flera håll i Sverige. Strukturen på organiseringen är en prototyp som går att applicera överallt med utgångspunkt från det som finns på den aktuella platsen och orten.

Har du någon lärdom som du tycker är extra viktig att förmedla?

– Man måste göra deltagande på riktigt. Det räcker inte med att ställa några frågor i ett område och sedan försvinna. Om man inte tar det på allvar så kan det slå tillbaka, speciellt i ett sådant här område. I vårt nätverk ICPHR såg vi detta, man använder patientgrupper, involverar medborgare, men inte fullt ut. Det är otroligt viktigt att inte låta delaktigheten användas i eget syfte, för att nå dit man vill.

Intervju och text: Erika Augustinsson

Läs mer

https://mau.se/nyheter/halsoframjare-bygger-broar-i-lindangen/

https://jamlikhalsa.se

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *